Olle Häggström
Jag har alltid satt en ära i min osentimentala människosyn. Att artificiella neuronnät snart, om inte redan, överträffar biologiska sådana har jag länge tagit för givet. Och det där med känslor och medvetande, tja… antingen kommer det på köpet; eller så är det kanske en illusion eller åtminstone en överdrivet romantiserad egenhet. Eller kanske inte så viktigt överhuvudtaget.
Likväl drabbades jag av existentiell svindel efter att ha läst Olle Häggströms betraktelser över den s.k. Lemoine - affären . Men jag har svårt att klä den i ord. När jag försöker låter det naivt, och jag undrar om jag är dummare nu än tidigare…