Jag var aldrig en hästtjej. Jag var rädd för hästar. De var för stora. Deras gap jättelika. Stora tänder hade de också. Jag läste inte hästböcker. Men som läsambassadör och som läsare till nomineringar och radioprogram kom jag att slutligen läsa en hästbok. Jag var vuxen då jag läste min första hästbok.
När jag läser barn och ungdomsböcker kan jag ibland försättas i det barn jag en gång var. Jag läste allt om hundar. Nosade upp varenda kapitel som handlade om en hund. Jag grät ymnigt när Lillebror i Karlsson på taket inte fick en livs levande hund utan en uppstoppad leksakshund. Jag led lika svårt som Lillebror när han tar emot en tyghund i tron att den skulle kunna ersätta en levande liten valp. Lyckan var fullkomlig när Lillebror sedan fick en liten valp. Jag uppfylldes av en inre glädje. Jag fick också
När jag idag läser Sigge och stallkompisarna läser jag som det barn jag en gång var. Jag ville, precis som de jag läser om, ta hand om något. Det var därför jag ville ha en hund. Jag ville ha både vänskapen men också ansvaret. Jag ville ta hand om. Jag ville sköta om. I böckerna om Sigge läser jag om omhändertagandet. Det krafsas ur hovar, det känns på ben, det ges foder och klappas om. Jag kan känna in mellanrummet mellan raderna. Det är där jag skriver in mig. Det är där min berättelse ryms. Den samspelar