polaradventurerace.se
Vi har sett dem springa i världens storstäder utan ett uns fett på kroppen. Maratonlöparna som aldrig verkar tröttas ut. Nu har även ultralöpningen gjort sitt intåg. Man springer i timmar, ja ibland dagar för att nå sitt slutmål. Men hur bra är egentligen ultralöpningen?
För många är det ett sätt att tänja på gränserna. Man vet inte vart det ska sluta och man vill se hur mycket man klarar av. Att springa så långt handlar också om mental självkontroll. Man tvingar kroppen att fortsätta trots mjölksyra och trötthet. Det handlar om att inte lyssna till sin hjärna utan ignorera vad huvudet säger till dig. Men är detta inte farligt, månntro? Ska man inte avsluta något när kroppen säger ifrån? Det har ju trots allt skett dödsolyckor när löpare har sprungit maraton eller långdista